Namn: Marcus H
Född: 1985
Bor: Boden
Intressen: Lite av varje; programmering, spel, film, musik, konst, rättigheter, autismspektrumet, människor, psykologi och en hel del till.
Sysselsättning: Sjukersättning, pluggar för självutveckling och möjligt arbete i framtiden.
Hemsida: www.brainchilde.se/
Fri text: Jag fick min AS-diagnos i 2006, i och med diagnosen så finner jag att mitt liv har gjort en positiv vändning.

Innan diagnosen så har jag mest haft det körigt i skolan, lärarna har legat på mig då de sett att jag varit väldigt begåvad i vissa ämnen och klankade på mig för att jag fick så dåliga betyg i andra ämnen. Har även mobbats i skolan på grund av att man aldrig riktigt passat in.

Efter skolan, och ett samlat betygsdokument på grund av dålig förståelse mellan mig och lärarna, så ville jag inte tillbaka till skolan och jag mådde ganska dåligt. Hade burit stämpeln 'dum', 'lat' och 'utanför' så pass länge att jag kände att det var en del av mig. Men jag lärde känna en person som har diagnosen AS, och när jag fick mer information om vad det innebär så kände jag igen mig på många punkter.

Två år efter det så fick jag själv min diagnos. Det var verkligen en vändpunkt i mitt liv; äntligen hade jag fått veta varför saker varit som de varit, efter alla dessa år. Min självsäkerhet steg, och jag ville bevisa för mig själv att jag inte var dum så jag ansökte om medlemskap till Mensa och kom med. Efter mitt medlemskap i Mensa så har jag redan nått ett stort mål för mig själv, inte så mycket för medlemskapet utan just beviset för mig själv om att jag varit dum men inte längre är det.

När jag märkte att den stämpeln kunde ändras så har jag sett till att utveckla mig själv på andra sätt, att lära mig mer och mer och bli så allsidig som möjligt. I dagsläget så har jag mest koll på mina positiva egenskaper, om någon frågar mig om vad jag har för svårigheter och nackdelar så måste jag stanna till och fundera, för jag kan inte komma på mina svagheter längre. Och jag hoppas att fler med AS kan känna sig lika nöjda över sig själva och sin diagnos som jag känner mig. Då finns det inte mycket man inte kan göra.